hannas

Besök på ett hamam (turkiskt badhus) stod långt upp på vår att-göra-lista i Istanbul. Vi längtade efter att bli ångade, löddrade, skrubbade och masserade! Det kryllar av badhus i Istanbul. Den mest kända är Cemberlitasbadet som också används för filminspelningar och reklamfoto.

 

Vi valde Süleymaniyemoskéns hamam som är för båda könen. De andra är uppdelade, där kvinnorna till och med på vissa ställen har inte bara skild avdelning utan även helt andra öppettider än männen.

 

Süleymaniyemoskén stod färdig åt Sultan Süleyman I år 1557. Han och hans fru är begravda på gården.

 

Det kostar 100 TL (400 kr) för 90 minuter för tvagningsritualen. Man får ett omklädningsrum och vi tjejer får låna bikini om vi inte har med oss egen. Killarna ska vara spritt språngande näck under den lilla handduken. Ombytta får man ett par sandaler/träskor/mordvapen = platåträskor och blött marmorgolv.

 

Man visas in i tvättrummet där fuktigheten är skyhög. Man lägger sig på en stor uppvärmd marmorsten och ska ligga där i 45 minuter så kroppen svettas ur alla gifter. Sedan är man redo för massören.

 

Här arbetar endast manliga massörer och min var en senig man i 60-årsåldern, med stor mustasch. Han hällde vatten över mig, temperaturen ökades för varje skål vatten. Sista var hysteriskt varmt så jag inte fick någon luft. Han bara körde på, kunde ingen engelska och det var inget för veklingar. Skrubben gjorde stundtals ont, ben och armar böjdes i vinklar jag inte trodde var mänskligt möjligt och hans sylvassa händer knogar gav en allt annan än behaglig massage.

 

Men.

 

 

Efteråt. Kroppen var babylen och loj. Jag kände mig avslappnad och lätt. En upprymd känsla i kroppen. Ren. När vi eftersvettades över en rykande kopp äppelte började dock Andreas blöda näsblod. En kombo av värmen, fuktigheten och nässprayanvändning.

 

 

[Tidigare inlägg är publicerade 9/10, 16/10 & 23/10]