utflyktstips: Löfstad slott & handelsträdgård

  
 
Ett stenkast utanför Norrköping ligger Löfstad slott, som uppfördes under 1600-talet och har ägts av bland andra familjerna von Fersen och Piper.  Förutom en spännande historia och härlig parkmiljö finns nu också en handelsträdgård vid slottet.
 
Vilket ställe, trädgårdsinspiration och känslan av jag-vill-köpa-allt vart man än tittade. Och så blev det en fika bland allt det fina, och det fanns gott om yta för en blivande femåring att springa av sig på. 
 
Naturligtvis kom jag hem med något litet.
Ett alldeles ljuvligt fågelbad. 

när lillan kom till jorden

Idag fyller hon två veckor, vår Doris. Hon som älskar att höra virvelvinden till storebror härja, hon som ger pappan den mest skeptiska blick som en spädis kan ge när han har glasögonen på sig, hon som är rätt nöjd med livet och när det inte är bra låter oss minsam veta det.  
 
************************
Vattnet gick den 23 juli och hon föddes den 26 juli kl 00:14. Lång väntan däremellan kantant med stor oro inför igångsättningen. 
 
Den pirrigheten jag kände när vattnet gick där på söndagsmorgonen, i sängen, är svår att beskriva men något i stil med Äntligen! Snart är bäbis här! Nu händer det!  Vi åt en dunderfrukost, preppade Elis med vad som nu skulle ske, väckte svärföräldrarna som kom och hämtade Elis, och ringde förlossningen. "Det är fullt" fick jag till svar, och kände paniken växa inom mig. Eftersom värkarna inte hade kommit igång ordentligen än blev vi ombedda att komma in ett par timmar senare för undersökning. 
 
Undersökningen visade att bäbis mådde bra, så det var bara att åka hem och vänta på att värkarna skulle komma igång. De gjorde dem inte så på måndagen var vi tillbaka för ny undersökning. Bäbis mådde fortfarande bra så vi fick en tid för igångsättning på tisdagen 25 juli. 
 
Att det skulle bli en igångsättning fanns inte på kartan. Det enda jag har hört under dessa nio månaderna var att det kommer att gå så mycket fortare med nummer 2, kroppen vet vad som gäller så det är bara att hänga med. Därför blev jag både arg, ledsen och besviken på kroppen som inte satte igång ordentligen. Det var svårt att acceptera att inget hände mer än att vattnet gick. Vad var fel? Varför gör den inget? Många många tankar och inga svar. Det var svårt. Och tuffare blev det när vi började läsa på om igångsättning. Att det kunde ta upp till tre dygn(!) innan bäbis var ute och att det är vanligt att man måste använda sugklocka vid ingångsättning vilket ökar risken för bristningar hos modern eller att man måste klippas upp. Det var inte med ett stort leende på läpparna jag gick in på förlossningsavdelningen på morgonen den 25 juli heller. 
 
Undersökningen visade att bäbis mådde bra och att jag var öppen 3-4 cm, men inga värkar. Och så börjades vräkningen. Jag fick en tablett varannan timme som hade till uppgift att väcka kroppen och framkalla värkar. Jag vet inte hur många kilometer jag gick i rummet denna dag, för det var bra att vara upprätt och i rörelse. Timmarna gick, jag fick fler tabletter och inget hände. Vi åt både lunch och middag, lyssnade på radio, jagade Pokémons, tittade på bygget av den nya förlossningen och slösurfade på sociala medier. 
 
Efter 18:30-tabletten gick vi en promenad utomhus, runt Vrinnevi. Då hade vi varit i rummet sedan 09:30 och jag klättrade på väggarna. När vi kom tillbaka var jag så trött att jag la mig och sov 45 minuter. Och när jag vaknade började värkarna komma. HALLELUJA!
 
Vid 20-tiden kom värkarna med två minuters mellanrum och var cirka 50 sekunder långa. Och så smärtsamma att det enda som funkade var att stå bredbent och vagga samtidigt som Andreas masserade vid ländryggen. Jag kände mig stark och närvarande. Jag ville verkligen vara närvarande för jag kommer aldrig att vara med om detta igen. Jag tänkte att för varje värk som passerar kommer vi närmare bäbis, och jag fick profylaxandningen att funka bra. Jag var så redo för bäbis. 
 
Så höll vi på fram till kl 23 då det var dags för nästa undersökning. Nu var värkarna så intensiva att jag började fundera på att ta till lustgasen. Undersökningen visade att jag var öppen 5 centimeter. Alltså hade jag på 12 timmar, varav de tre sista timmarnas värkarbete, öppnats 1 centimeter. Jag bröt ihop. Fullständigt. Min mentala kraft tog slut och jag kunde där och då inte förstå hur jag skulle orka detta. Jag hade alltså minst sex timmar framför mig av denna smärta ... Jag ville helst klara mig på enbart lustgas, för en snabbare återhämtning, men att börja med den vid 5 centimeter kändes inte bra. Jag var rädd för att dess verkan skulle klinga av när det närmade sig krystningsfasen och att jag kanske skulle behöva ytterligare smärtlindring. Det börjades prata om ryggmärgsbedövning och jag fick en stunds betänketid på mig. 
 
Vid undersökningen visade det sig också att fosterhinnan låg som ett lock och hindrade bäbis från att komma ner, men den flyttade på sig då. Barnmorskan konstaterade nu att jag var i aktivit förlossningsarbete och bad mig sätta mig på en pall på golvet. Allt för att hjälpa kroppen via tyngdlagen. 
 
Så där satte jag mig klockan 23. Arg, ledsen, utmattad och hade skitont. Andades lustgas och tänkte igenom förslaget med ryggmärgsbedövning. För visst lät det skönt med möjlighet till vila, då det var många timmar kvar av denna pärs. 
 
Helt plötsligt började värkarna ändra karaktär. Nu var det krystvärkar och jag tänkte att neeeej, det kan inte vara krystvärkar redan. Inte nu. Inte vid 5 centimeter. Det funkar ju inte. Jag kommer att gå sönder ... Jag tog två krystvärkar på pallen, inför den trejde ställde jag mig upp, tog bort lustgasen och skrek Nu kommer den! Då lyftes/knuffades jag upp i sängen och i värken därefter föddes hon. Vår Doris. Då var klockan 00:14. 
 
På 74 minuter hade jag öppnats 5 centimeter, livmodertappen kortats från 2 till 0 centimeter, haft fyra krystvärkar och fött Doris. Ingen var beredd på den avslutningen. Ingen. Det blev lite smått panik i rummet när barnmorskan och uskan insåg att bäbis var på gång. Det är ytterst ovanligt med ett sådant snabbt förlopp i samband med igångsättning. Det faktiskt rent tur att barnmorskan var i rummet när det var dags, hon skulle bara kolla om jag hade funderat klart om det var läge för ryggmärgsbedövning ... 
 
Och när jag fick upp Doris på bröstet försvann all smärta. Precis som med Elis. Det är så sjukt, går inte att beskriva eller knappt att förstå. Att gå får detta smärthelvete till smärfri på någon minut. Kroppen är magisk - helt jävla fantastisk. Jag fick sy tre stygn, varav två var "för säkerhets skull", som barnmorskan sade. 
 
Vi blev kvar på rummet ett par timmar. Pustade ut. Åt Välkomstbrickan. Doris vägdes (3010 gram) och mättes (50 cm). Och vid 04-tiden gick vi över till BB. Där kom jag och Doris att bli kvar i tre dygn, medan Andreas åkte hem efter en natt. Han och Elis kom dock och hängde med oss varje dag och boade in sig ordentligt på BB. Elis blev så tjenis med barnmorskorna att de bjöd honom hela tiden på Piggelin :) Och på lördagen, 29/7, fick vi komma hem till Åkerby. 
 

15 minuter efter att vattnet gått // Uppkopplad // Ja tack! // Roade oss med att lista namn 
 

Hon är här nu! // Aldrig smakar en macka så gott som i detta ögonblick // Doris Maria Borglund-Skog

"Det är jag som är brorsan Elis"  
 
Knyttet och jag // Det glamorösa tillståndet när mjölken rinner till // Hemgång 
 
Visa fler inlägg