alla kan göra något

Jag älskar det faktum att oktober har färgats rosa. Att det verkligen har satt sig och blivit ett ... faktum. Att allas ögon riktas mot den livsviktiga forskningen som behövs i vår kamp mot cancern. Även om just den rosa färger symboliserar bröstcancer. 
 
Jag älskar att man så enkelt kan bidra genom att köpa rosa produkter i mataffären. Att hjälpa blir så lättillgängligt och det är bra. Då finns det liksom inga ursäkter, för du kan välja en annan kasse vid kassan och på så sätt bidra. För mig är det viktigt. 
 
Jag kände dock att jag ville göra något mer i år. Och valet föll på elefantöron. Moderplantan jag har fullkomligt ynglar av sig och hela huset vadar i elefantöron. Ärligt talat, jag börjar bli rätt less på dem. Och jag vet att en liten planta i butik kostar minst en hundring. Så varför inte sälja ett gäng? Dels blir jag av med dem, dels får cancerforskningen in pengar. Win-win i dess renaste form! 
Jag annonserade i mina sociala kanaler att dessa var till salu. Man får betala vad man vill men att jag ser att de tre stora kostar minst 100 kronor och de tre små minst 40 kronor. Det tog tre dagar sedan var alla slut och jag fick in 600 kronor från underbara människor i min närhet - grannar, svärmor och en kollega. Jag skänker också en slant och har precis satt över 800 kronor till cancerfonden. 
 
Tack snälla för att ni är med och bidrar i kampen mot cancer.
Tillsammans kan vi göra underverk! 
#fuckcancer

#metoo

Underbar kampanj som dominerat nyhetsbevakningen världen över senaste tiden. Så behövd. Så viktig. Så bra. Ändock så tragiskt att den behövs. Att vi kvinnor måste kampanja för att få ha våra kroppar i fred. Att det inte är en självklarhet: Jag äger min kropp. Ingen annan har tillgång till den utan mitt godkännande. 
 
Likt många kan även jag vittna om sexuella ofredanden och kräkningar mot mig och min kropp. Som den där gången i tunnelbanan i Rom när en kille vägrade släppa min rumpa. Trots att jag sa till tre gånger. Fjärde gången sa jag inte till. Då slog jag. Knuten högerhand på hans näsa. Blod och skrik överallt. Som den där kollegan för många år sedan som undrade om jag hade sugit av chefen för att få ok på ett jobb. Som den där hockeyordföranden som undrade vem jag knullade i bandylaget eftersom det skrevs mer om bandyn än hockey i tidningen.
 
Ett axplock. Finns säkert fler tillfällen men när något ständigt sker så blir det till en vana och man slutar att reagera/reflektera över det. Tyvärr. 
 
Måtte #metoo ha en långsiktig effekt, på samhällsstruktuer, normer och i riktlinjer på skolor, arbetsplatser och i föreningslivet. 
 
Måtte vi föräldrar tänka till och lära våra barn (oavsett kön) respekten för sin egen kropp. Rätten att säga Nej. Skyldigheten att lyssna på ett Nej. Och högljutt säga ifrån när rätten kränks. 
Visa fler inlägg