lyxhelgen

Eftersom Bon Jovi-konserten drog ut på tiden missade vi restaurangen. Det får bli ett annat besök i huvudstaden och på den franska bistron på Östermalm, helt enkelt. Vi vilade våra fötter och mättade magen med en pizzaslice på Seven Eleven. Gott förvisso men inte en fransk bistro.
 
Sedan stod vi i valet och kvalet om att ta ett glas på någon uteservering eller att gå till hotellet. Valet föll det sistnämnda. Som Julle konstaterar i sin blogg - vi suger på att festa på Östermalm. Men, vi pratade och skrattade bort halva natten med ett glas rött från minibaren. Och halv tre slocknade vi!
 
Lördagen inleddes med en smarrig hotellfrukost. Mumma! Sedan utsatte vi våra trötta konsertkroppar för en timmes underbar massage på coola Day Spa. Åh, vad jag gillar det konceptet. Man betalar 500 kronor för en timme och väljer sedan vad timmen ska fyllas med. Jag tog 20 minuter fotmassage, 20 minuter arm och 20 minuter nackmassage. Satanigatan så skönt, härligt, avkopplande och välgörande! Julle valde 35 minuter rygg och nacke, 10 minuter skalp och 15 minuter händer. Supernöjda blev vi! Day Spa is a keeper!
  
 
Lagom mysmöra efter massagen letade vi oss ner till Strandvägen och inredningsparadiset Svenskt Tenn. Vilket ställe! Skulle det trilla in sisådär 40 000 kronor på mitt konto helt plötsligt går shoppingturen dit. Två pallar, en drös tapeter och finfina vaser skulle köpas. Omedelbums! Nu nöjde vi oss med att luncha (supergott! Verkligen värt ett besök!) och jag köpte elefantservetter och en minivas. Julles shopping var lite mer rejäl - Filippa K-skjorta som skrek POWER! Men har man fått ett nytt powerjobb så har man ... :)
 
Och sen var det bara att ta tåget tillbaka till verkligheten. Galet nöjd efter konserten, hotellet, Day Spa, Svenskt Tenn och alla härliga timmar med Julle. Det var precis vad jag behövde!

tredje gången gillt

Den 24 maj var det dags. Igen. 13 år sen sist. Jag försökte hålla nere förväntningarna. Men inombords bubblade det. Av lycka. Glädje. Och den där obestämdbara känslan som bara dyker upp när det vaknas konsert med favoritbandet eller artisten på en scen näranära. 
 
Köandet längs Lindingövägen gick snabbt. Och vilken chock jag fick när Jag & Julle inne på stadion såg våra platser. Galet nära scen. Men så hade vi lyxat till det med Golder Circle-biljetter :) Vi köpte varsin t-shirt och stod sedan i nästan tre timmar och väntade. På bandet som vi sett två gånger tidigare. På bandet som gjort många odödliga klassiker. På världens snyggaste 51-åring.
 
Bon Jovi och Jon Bon Jovi.
 
Strax efter kl 20 klev de på. Och känslan när jag fick syn på Jon var snarlik den känslan för 18 år sedan, när jag såg bandet live för första gången. Kroppen fick liksom invärtes hicka och jag förvandlades till 14 år igen. Hoppade. Skrek mig hes. Sjungskrek med i alla låtar. Fotade. Och skrek lite till.
 
Mest skrek jag när min personliga favorit spelades Blood on Blood. Totalt oväntat att den låten skulle dyka upp. Texten om vänskap, om allt man går igenom under en period och sedan glider bort från varandra. Men när något händer - I'll be right by your side.
 
Jag gillade blandningen på spellistan. Det var låtar från genomslagsåret 1986 (Raise your hands) till nyaste albumet, klassiker i nya versioner och oväntade pärlor som redan nämnda Blood on Blood och Dry County.
 
Stundtals fick Jon kämpa med sången och ljudet var inte alltid det bästa. Men det som störde mig mest var den loja publiken. Många många stod bara där. Rörde sig inte. Applåderade inte. Såg ut att ha skittråkigt, vara dittvingade. Det gjorde att konserten aldrig riktigt lyfte - för publikens gensvar uteblev. Trots att vi var 32 000 personer där.

Men jag lämnade Stadion med ett stort leende, ömma fötter och hals. Nöjd efter två timmar och 38 minuters ös. För bandet gav verkligen allt, bjöd på en show från en cool scen. Vi som var där för att återuppleva våra barndomsidoler hade en grym kväll och jag hoppas verkligen att de kommer tillbaka snart!
 

 
Så här tyckte: 
Expressen: Låt för låt och recension.
Visa fler inlägg