målbild

Inför förlossningen pratas det om vikten att ha målbild när värkarna är som värst. Att man ska föreställa sig att man håller i barnet för första gången, eller när man kommer med med knytet eller vad det nu kan vara.
 
Ingen pratade om vikten av att ha en målbild när ungen är sisådär nio månader gammal och krisar ordentligt. Från det han slog upp sina blå i dag har han gnällt. Ett monotomt mmmrmmm hela tiden förutom de två timmarna han har sovit sammanlagt i dag.
 
Jag har försökt koppla bort oljudet genom att drömma mig ner till Nidri och höra vågorna slå mot stranden, eller tystnaden uppe på kalfjället eller en kurrande katt i knät. Jag har inte lyckats.

för kort

I går kväll kom de, Fröken A och hennes P. Har inte träffat A sedan oktober så det var ett efterlängtat besök! Och första gången vi träffade P, vilken kille! Vi mumsade tacos, drack rosévin och åt kladdkaka, uppdaterade varandra om livet, fick höra tråkiga nyheter om vänner som ska skiljas - allt medan Elis charmade brallan av A och P.  Underbart!
 
Vid lunch i dag for de på bröllop utanför Linköping. Det blev ett snabbesök, alldeles för kort som alltid men så härligt i alla fall! Gillar ibland att ha mina vänner utspridda i landet - en chans till resor - men ibland gillar jag det inte. Som när man inte får ihop en helg tillsammans på sju månader(!). Som tur är kommer det inte att gå sju månader tills vi ses nästa gång - i augusti kommer A hit och jag ska till henne u härliga Göteborg!
 
Kan inte fatta att det är tio år sedan vi lärde känna varandra, på Granrisvägen i Brickebacken i Örebro. Jag är så glad, tacksam och stolt över att ha A som min vän, och att vara hennes vän. En sådan klok, varm, rakt-på-sak, snygg och roligt vän borde alla ha i sina liv!
 

nio upp & nio ner

Hetsen att komma tillbaka i form efter graviditeten läser man om överallt. Är det inte Kronprinsessan Victoria som hyllas efter att ha hoppat i klänningen efter åtta veckor så är det kändisar som står på röda mattan timmar efter förlossningen. I perfekt form. Utan ett enda graviditetskilo kvar på kroppen.
 
Jag blir så trött. Kroppen behöver nästan ett år på sig att återhämta sig efter den otroliga påfrestning det är att först bära ett barn i nio månader och sedan föda det. Man får inte börja styrketräna förrän ungen är sisådär tolv veckor, då är kroppen så pass stabil att den klarar av det.
 
Min filosofi har alltid varit att det tar den tid det tar. Att amma hjälper kroppen att återhämta sig snabbare och att bli av med gravidkilona. Den hjälpen fick nu inte jag. Sedan ett par veckor tillbaka kan jag ha kläderna jag hade innan jag blev gravid. Jippie! Inte sagt att jag är nöjd med det, för jag var långt ifrån i form även då. Men jag känner ingen stress att fortfortfort komma i form. Det får ta den tid det tar.
 
Senaste veckorna har även mitt diskbråck börjat bråka, med det även höften och vänsterbenet. Det gör att jag går, sitter och ligger snett för att slippa ha alldeles för ont. Naturligtvis slås muskelbristningen i bröstmuskeln upp och jag har nu ont överallt. Att lyfta Elis är ett rent helvete, jag får bita mig i tungan och hålla andan. Att sitta på golvet är rena rama tortyren. Det gör det skitsvårt för mig att kunna träna, att gå och simma eller ta en promenad. Känns som om jag tar ett träningssteg framåt för att sedan ramla tre tillbaka. Motivationen tryter och jag blir grinig. Dessutom är det bara tio dagar kvar till Vansbro ... Ångest!
Visa fler inlägg