hannas

Idag är det två månader sedan pappa dog. En månad sedan begravningen. Nu fick jag meddelande om att han har jordats i minneslunden i Kolbäck. 

 

Det är konstigt. Dagarna rullar på. Timme för timme. Ibland sätter sig sorgen som ett lock över luftstrupen. Ibland går det flera dagar utan att jag tänker på det. Men så slår det mig - pappa är borta. Pappa är död. Jag kommer aldrig att prata med honom igen, inte få berätta om Elis matcher eller om Doris upptåg. Han kommer inte få se dem växa upp. De växer upp utan en morfar, deras minnen av honom kommer vara våra berättelser. Så har jag med min morfar, som gick bort när jag var fem år. Mina minnen av honom - kommer jag ihåg dem eller har jag fått de berättat? 

 

16 oktober var begravningen i Kollbäcks kyrka. Innan ceremonin var vi i Duvans församlingshem, och fixade inför fikat. Vi hade ett bord fyllt med bilder på pappa genom livet, hans medaljer och utmärkelser genom fotbollen och skidor. 

 

Vi blev 20 personer i kyrkan. Släkt och vänner. Vi ville ha en ljus och enkel ceremoni. Det hade pappa gillat. Vi valde ett bårtäcke för att få en varmare känsla, vi hade finaste bilden på pappa och nedanför kistan en hav av blommor. Från släkt, vänner och grannar. Våra blommor gick i blått, vitt och grönt - Jämtlands färger. 

Efter första tonen på första psalmen minns jag ingenting av ceremonin. Enda jag hör är Elis gråt vid min sida. Jag vet också att jag inte ville ta bort mina händer från kistan när vi var framme för farvälet. Vadå, ska jag lämna honom där? 

 

På fikat blev det som jag ville och hoppades - prat om minnen. Om fotbollen. Jag fick en massa namn på en lagbild av min morbror. Jag pratade länge med mina kusiner som jag inte träffar så ofta. Sista var på deras mammas begravning, min faster, förra året. Nu följer vi varandra i sociala medier och uppdateras om varandras liv den vägen. 

 

När klockan var 17 kom huvudvärken. Som på beställning. Fick knappt i mig någon kvällsmat. Kroppen kändes tung och slö. Luftstrupen tilltäppt. Frusen så jag skakade tänder. Yr. Allt kändes så konstigt. Overkligt. Inte på riktigt. Men det är i högsta grad på riktigt. Pappa är död. Hur lever man med det? 

För någon veckan sedan skickade vi tackkort till de som kom på begravningen, skickade blommor eller lämnade gåva till Hjärnfonden.