hannas

I mars bet jag sönder en tand. Till vänster i underkäken. Pratade med tandläkaren som sa att så länge du inte har ont kommer vi inte att göra något. På grund av panedmin. 

Månaderna gick. Mer av tanden gick av men jag hade fortfarande inte ont. 

Fram tills i fredags. Då kom värken och ockuperade hela huvudet. Fy bubblan så ont det gjorde och så knäpp man blir av värk. Jag ringde jourtandläkaren på lördag morgon. Och det var bara att åka till Linköping. Där finns Östergötlands enda jouröppna tandläkare. 

 

Det konstaterades av tanden är helt förstörd, finns inget kvar av den. De gjorde rent runt nerven, tog bort trycket som orskade värken och lade en tillfällig fyllnad över hålet. Jag fick både bedövingssalva och två bedövningssprutor. Ändå gjorde det ont, ilade och värkte.

 

Men det är ändå ingenting jämfört med ljudet. Det där speciella tandläkarljudet, av sugen, av borrandet och slipandet. Jag insåg det i lördags. Att det där ljudet, det är det som ger mig svår ångest, rusande hjärta och tårfyllda ögon bara jag hör ordet tandläkare. Fyfaan vad jag hatar det. Är rädd för det. Vill undvika det för resten av mitt liv. 

 

Men det går ju inte. Nu ska jag ringa min tandläkare för fortsatt behandling. Rådet är att dra ut det som är kvar av tanden. Vilket i sig nu blir en mycket större operation då jag äter blodförtunnande medicin. Och sen när väl tanden är borta - vad händer då? Gahh!