för 20 år sedan

I dagarna för 20 år sedan flyttade jag. 
Till ett land och stad jag bara drömt om. 
Aldrig besökt. 
 
Jag följde en lång dröm om att lära mig ett nytt språk och om att uppleva, se, höra och känna "mitt" fotbollslag på dens hemmaplan. 
 
Jag flyttade till Rom. 
 
Jag minns än idag knuten i magen som växte sig stor när taxichauffören på en knackig blandning av italienska och teckenspråk förmedlade att gatunamnet jag hade fått inte fanns. Tur nog hade jag ett telefonnummer till damen som hyrde ut rum till studenter. Som kunde ge chauffören rätt adress och jag kom till slut fram till Via Nomentana. Granne med bland annat Iraks ambassad. 
 
Jag pluggade italienska på Dilit International House fyra timmar om dagen. Resten av tiden upptäckte jag en magisk, kaotisk, stor och vacker stad. 
 
Med tiden kom jag att jobba också. Jag jobbade dels för att lära mig språket ännu bättre. Jag jobbade i en glassbar på Via Britannia, en icke turistgata. Bara locals som handlade, bästa språkträningen! Och jag jobbade på ett katthem vid Lago di Argentina. Underbara katter som alla bar på hemska historier och öden. Glömmer aldrig när en barnfamilj kom in med en ungkatt. Svansen var av, ena öga borta, saknade päls och haltade. "Ungarna är trötta på katten, varsågoda". 
 
Jag jobbade dels för att skramla ihop med pengar som gick direkt till S.S Lazio. "Mitt" fotbollslag. Vid denna tid världens bästa klubblag. Giganter till spelare och Svennis som tränare. Vann coppa italia, supercoopa italia och det mäktigaste priset av dem alla: lo Scudetto - dessutom samma år som klubben fyllde 100 år! Jag såg alla hemmamatcher, besökte träningsanläggningen Formello uppe i bergen. Bortamatcherna sågs på nån bar i rätt stadsdel. Jag var på Derby della Capitale, jag såg mycket bråk på läktarna mellan "fans" och polisen, jag har sprungit från stadion ackompanjerad av ridande poliser, jag har sett fans och poliser blivit skjutna, knivhotade och sönderslagna. Jag har hört ofantligt mycket rasism. Allt in the Name of calcio. Galet.
 
Jag älskade att till fots upptäcka staden. Vandra omkring. Irra bort mig i Trasteveres krokiga gator, gettots labyrint, upptäcka Prati och Aurelios historia, Montis murgrönetäckta stadsdel och Villa Borgheses grönska. Titta på folk, lyssna på folk. Ta en glass från Della Palma och se Tibern dela och förbinda staden. 
 
Jag saknar Rom. Längtar tillbaka. Vill åter lära känna min stad. Nu som vuxen. För det är en stad för tonåriga studenter, en stad för vuxna.   Åren där har gett mig så mycket att det är svårt att skriva ner det, orden gör inte lärdomarna rättvisa. Att växa, att utmanas och utvecklas i en främmande stad, i ett främmande språk. På egen hand. Att lära känna sig själv, tydliggöra vad jag vill och inte vill, vad som är viktigt för mig. Klart att jag hade gjort liknande resa även innanför Sveriges gränser. Frågan är bara vad hade jag då ställts inför utmaningar? Inte språkliga och kulturella i alla fall. 

Mina favoriter i den eviga staden? 
▪️Området Monti - här snackar vi grönska, kullersten, tystnad, små butiker och vinbarer. 
▪️Colosseum - ÄLSKAR att ta den blåa tunnelbanelinjer till Colosseum, gå upp för trapporna från underjorden mot markplan och se denna mäktiga arena växa sig större och större för varje trappsteg. 
▪️Pantheon - området kring kyrkan, med trånga gränder ochglassbarer är lika härligt som kaotiskt med folk överallt. 
▪️Strosa ner från Palazzo di Quirinale till Fontana di Trevi genom gränderna
▪️Blomstertorget Campo de’ Fiori




Visa fler inlägg