#metoo
Underbar kampanj som dominerat nyhetsbevakningen världen över senaste tiden. Så behövd. Så viktig. Så bra. Ändock så tragiskt att den behövs. Att vi kvinnor måste kampanja för att få ha våra kroppar i fred. Att det inte är en självklarhet: Jag äger min kropp. Ingen annan har tillgång till den utan mitt godkännande.
Likt många kan även jag vittna om sexuella ofredanden och kräkningar mot mig och min kropp. Som den där gången i tunnelbanan i Rom när en kille vägrade släppa min rumpa. Trots att jag sa till tre gånger. Fjärde gången sa jag inte till. Då slog jag. Knuten högerhand på hans näsa. Blod och skrik överallt. Som den där kollegan för många år sedan som undrade om jag hade sugit av chefen för att få ok på ett jobb. Som den där hockeyordföranden som undrade vem jag knullade i bandylaget eftersom det skrevs mer om bandyn än hockey i tidningen.
Ett axplock. Finns säkert fler tillfällen men när något ständigt sker så blir det till en vana och man slutar att reagera/reflektera över det. Tyvärr.
Måtte #metoo ha en långsiktig effekt, på samhällsstruktuer, normer och i riktlinjer på skolor, arbetsplatser och i föreningslivet.
Måtte vi föräldrar tänka till och lära våra barn (oavsett kön) respekten för sin egen kropp. Rätten att säga Nej. Skyldigheten att lyssna på ett Nej. Och högljutt säga ifrån när rätten kränks.