"det krävdes VÄLDIGT mycket för att han skulle acceptera att en kvinnlig sportjournalist kunde sport PÅ RIKTIGT."
Det är norm idag att vi kvinnliga sportjournalister ska testas, vi tar det för givet att testat i jakt på någons (mans) godkännande. Ett inträdesprov för att få vara med i männens klubb. Den manliga tränaren står naken framför oss för att testa oss, för att se om vi rodnar. Vi förminskas. Objektifieras. Förlöjligas.
Så klart att vi vill jobba med sport för att vara runt snygga killar hela dagarna. Vi kan egentligen ingenting om sport, vi är inte ens intresserade av idrottspsykologi, lagdynamik, uttagningar, taktik, teknik, uppställningar. Vi vill ju bara hänga med killarna.
Det som gör mig ännu mer rädd är att vi kvinnliga sportjournalister inte längre ser det sjuka i att testas, vi tar det gör givet, förväntar oss det. Med den inställningen säger vi öppet att vi inte kan vårt jobb. Vi har ingenting där att göra. Och det gör mig rädd. Varför ska vi behöva ta oss igenom en hinderbara av fördomar, förnedringar och tester för att få en stämpel som säger OK - och då först tas på allvar.
Skrämmande.
Hur ska vi förändra attityden mot kvinnliga sportjournalister när vi själva inte ens reagerar på förnedningarn vi utsätts för?
Helt sjukt ju!!!!