hannas

 

Jag hade precis gett katterna mat när Majsan for som ett skott in i skafferiet, rakt in i kassen med panten. Det lät som fan. Jag trodde att Kärstin hade gett henne ett tjuvnyp. Men inte då. I stället kom Majsan ut ur skafferiet, i slow motion och morrandes. Med en mus i munnen. Kärstin, som var nyfiken på det där som hängde i munnen, backade åt den morrande syrran. Majsan fortsatte sin slow motion-promenad in till vardagsrummet där hon tog skydd vid soffbordet (bilden). Fortfarandes morrandes med musen i munnen. Jag var övertygad om att musen var död. Och så sprang hon, fortfarande morrandes, upp för trappan och in under vår säng. Hennes safe place. Där släppte hon taget om musen och den lilla filuren levde ju. Och nu började jakten på en halvtuggad mus. Andreas var med, utrustad med handskar och en påse. Jag, utan handskar och påse, lyckades mota in musen i ett hörn och trodde att det var lugnt. Att Andreas kunde bara plocka ut den, men den lilla filuren ville annorlunda. Den bet mig, blixtsnabbt,för att sedan kuta vidare till nästa hörn i rummet. Nu kunde Andreas plocka den och gå ut med den i påsen. Majsan gick sedan ett par timmar och letade efter sitt byte, medan jag tillbringade många timmar på vårdcentralen för att få en stelkrampsspruta. I förebyggande syfte.

 

Älskar livet på landet. Nu pågår övertalning av Majsan om att nästa gång själv ha ihjäl sitt byte. Så slipper vi jaga och döda.