hannas

Tolv dagar före beräknad födelsedag tyckte vår Elis att det var dags att göra entré. Vattnet gick 04:30 på natten den 22 september, men eftersom värkarna inte startade då gick jag och la mig igen. Och sov till 09, då värkarna började.

 

Vid halv tio, när värkarna var ungefär tre stycken på tio minuter ringde vi Vrinnevi, sjukhuset i Norrköping, och fick veta att de var fullbelagda, liksom Linköping. Vi hänvisades till Nyköping. Då blev det lite stressigt här hemma. Mest för att det tar en timme till Nyköping och för att vi inte hade hunnit packat klart BB-väskan.

 

Strax före 12 kom vi in på förlossningsavdelningen på Nyköpings sjukhus. Värkarna var tuffa men hanterbara. Kunde i över två timmar andas mig igenom dem, tack vare gravidyogan! Men sedan tog det stopp. Och när jag får så ont att min kropp inte kan hantera smärtan så kräks jag... Oavsett om det handlar om mensvärk, ryggen eller migrän. Då bad jag om någon typ av smärtlindring. Undersökningen som följde visade att jag då var öppen 8,5 centimeter av de 10, vilket gjorde att ryggmärgsbedövningen inte längre var ett alternativ. I det skeendet har den inte den effekten man vill ha, plus att den då drar ut på förlossningen.

 

I stället blev det lustgas för min del. Tog ett tag att komma till underfund med hur man skulle andas, blev bra snurrig och kräktes ännu mer. Men med underbart stöd och andningshjälp av Andreas och barnmorskan Hanna så fick jag koll på lustgasen. Sen blev den min livlina.

 

Alla pratar om att när krystvärkarna sätter igång så är det inte alls samma smärta som vanliga värkarna och att det känns bra att äntligen kunna göra något. För hittills har man bara ridit med i värkarna utan att kunna göra något. Men vad ingen har sagt är hur hysteriskt ont det gör när krystvärkarna sätter fart. Hur iskall man blir från navel och ner till knäna, hur det känns att man ska gå av på mitten, hur det känns att man ska sprängas i småbitar. Och den känslan kommer då varannan minut. Att då slappna av och jobba med kroppen, tja … lättare sagt än gjort. Jag försökte peppa och lugna mig själv och förlitade mig på lustgasen.

 

Och det gick.

 

16:58 såg han så dagens ljus, vår lilla Elis. Fem timmar efter vi kom till Nyköping. Tolv timmar efter att vattnet gick. Och som han skrek. Bra lungor har han, en blivande simmare kanske?!

 

Vilken grej! Vilken upplevelse! Och det sjukaste är att efter han kom upp på mitt bröst kände jag ingen smärta längre. Eller, man är ju helt mörbultad och slut men, smärtan var som bortblåst. Kroppen är ju helt suverän. Och nyfödda bäbisar är helt suveräna också, vilka instinkter de kommer med. Som att leta efter mat direkt. Han började käka när han bara var en halvtimme gammal, och han hittade till bröstet på helt egen hand.

 

Vi blev kvar i förlossningssalen i nästan fyra timmar. Vi slappade, försökte ta in vad som hänt, Elis kikade tillbaka med sina stora ögon. Han mättes och vägdes, 2735 gram och 46 centimeter. En liten räka. Vi åt. Satanigatan vad gott det smakade med mat, efter att bara ha fått druckit vatten och saft i fem timmar.

 

Barnmorskan Hanna och undersköterskan Stina var helt underbara! Peppande, stöttande, berättade hela tiden vad som hände och gjorde Andreas till en stor och viktig del i detta.

 

Och sen fick vi flytta in i sal 22 på BB. En tresal men som vi fick för oss själva. Vadå lyx?! Första natten blev tämligen sömnlös, minsta lilla ljud från Elis och man flög upp ur sängen. På läkarundersökningen morgonen efter konstaterades det att han hade lågt blodsocker, vilket något förtidigt födda oftast har. Han var inte så intresserad av att amma, så det blev till att tilläggsmata honom. Tydligen vanligt, innan bröstmjölken har runnit till. Så vi hamnade under ett strikt matschema med vägning både före och efter matning, för att se så han fick i sig nåt. Det blev intensiva matdagar och det var tufft att se sköterskorna sticka honom i stortån för att få ut blod och kunna mäta sockret. Som han skrek. Men så rann mjölken till, vi fick en amningsnapp och så började han äta. Och på vågen såg man att han fick i sig mat. Skönt!

 

Vi blev kvar på BB i tre nätter. Även Andreas. Tror inte att det hade hänt här i Norrköping eller Linköping. Vi behandlades som kungar av en helt underbar personal. De tog verkligen hand om oss, fick oss att känna oss sedda och hörda. Och det bästa var att barnmorskan Hanna, som förlöste Elis, jobbade på BB kvällen efter. Så hon tittade in lite nu och då. Det var guld värt!

 

Elis klarade hörseltestet utan anmärkning liksom den andra läkarundersökningen. Men eftersom jag låg i höftskena när jag föddes så ska vi till ortopeden på onsdag, för ytterligare en undersökning av hans små höfter. Tre läkare har dock sagt att allt ser normalt ut.

 

Även om vi hade det bra på BB så var det så skönt att komma hemma! Tjejerna är både jättenyfikna på honom men också reserverade. De kikar gärna ner i vaggan när han sover men om han då rör på sig springer de därifrån. Men när han skriker sluter de upp kring honom som två vaktkatter vars uppgift är att skydda liten. Underbart att se!

 

Så, den lilla familjen börjar så smått landa här i radhuset. Farmor och farfar har redan spanat in lillkillen, liksom farbror Simon och morbror John. Annars tillbringar vi dagarna mest med att äta, sova och titta på dåliga såpor. Ett och annat blöjbyte blir det också, eftersom Elis inte är någon rapare utan en skitare …

 

Med andra ord: vi har det gott! ♥

 

En alldeles nykläckt Elis