fjärde blev en tvåa
En tvåa ger jag Bon Jovi-konserten. Inte den bästa jag sett, kvalar knappt in på topp 20 av alla konserter det blivit genom åren. Stundtals uselt ljud. Stundtals
svajig sång av Jon. Stundtals uttråkad publik.
Men.
Det spelar ingen roll. Jag njöt. Jag dansade. Hoppade. Fick kramp. Busvisslade. Skreksjung.
Att bandet är rutinerat märks på låtlistan. De vet att 99 procent av publiken är där för att höra hitsen, gamla godingar. Inte de senaste albumen. Och visst radar de upp hitsen från en 30 år lång karriär.
Redan som tredje låt kom "You give love av bad name". De bjöd överraskande på Runaway och Bed of roses. Och Have a nice day växte för mig som livelåt.
Konserten avslutades med hitskavalkad utan dess like, som gjorde att man studsade därifrån: Blood on blood, Captain crash, Bad medicine, Wanted dead or alive, In these arms och Livin' on a prayer ...
Jag kände mig priviligerad. Att åter få se bandet som jag lyssnat på sen mitten av 80-talet. För fjärde gången. Jag hoppas så innerligt på en femte gång med Julle. Som sammanfattade konserten så här fint: Jons röst är tveklös sliten. MEN. Faktum är att det är 25 år sedan jag och Hanna var på vår första Bon Jovi-konsert. Det är ett kvarts sekel sedan, och då hade bandet redan krigat på i ett drygt årtionde. Vi är också slitna. Vi är inte stjärnögda fjortisar med Bon Jovi-planscher på rummet. Vi är småbarnsmammor som för en kväll får dansa och sjunga och ha roligt tillsammans. Busvissla och applådera när Jon, som närmar sig 60, studsar runt på scen och fyrar av bländvita leenden. Det är en kärleksfull blinkning till tjejerna vi en gång var, som finns där i hjärtat nånstans bland alla våra mer nytillkomna roller.
❤️❤️❤️
Recension från Expressen
Recension från Aftonbladet