Söver min son i det som var mitt rum i ett par månader, när jag mellanlandade i Hallsta efter åren i Rom. 20-something var jag, kände mig världsvan efter att ha levt, pluggat, jobbat och upptäckt den eviga staden. Kände att jag hade koll på livet.
Ungefär samma känsla har den snarkande bollen bredvid mig. "Jag är bäst", "det här kan jag" och "inga problem för mig, jag är ju sex år nu" är vanliga inledningar på meningar från honom. Underbart ju. Även om jag vet - livet kommer
att drabba honom också. Som det gjorde med mig. På gott och på ont. Mest gott. Som nu gör att min sexåring sover i det som en gång var mitt rum.
