tredje operationen på tre veckor

Jag. Orkar. Inte. Mer. 
 
Fyra själviska ord. Vadå JAG? Det är ju inte jag som har blivit sövd och uppskuren tre gånger på tre veckor. Det är ju inte jag som har ont. Måste äta medicin tre gånger om dagen. Inte jag som måste ha tratt så jag varken kan gå i trappor, se något eller tvätta mig. 
 
Nej. Det är inte jag. Det är Majsan. Oturen förföljer henne. Först infektion i såret följt av en antibiotikakur som satte henne på banan igen. Och igår, dagen innan stygnborttagning, svullnade såret återigen upp. Så det blev ny akutoperation idag. Tömma buken på vätska, nytt sår, ny antibiotikakur och tratt. 
 
Jag orkar inte med oron. Med kampen att få i henne medicin tre gånger om dagen, känns som en övergrepp varje gång man tvånghåller henne och tvångsmatar henne med de små tabletterna. Olustig känsla. 
 
Hur mycket ska en liten kattös behöva gå igenom? Vart drar man gränsen? Visst, en infektion i ett sår är en relativt lättbehandlad åkomma. Men när den upprepar sig. När hon inte ges möjligheten att återhämta sig från första operationen eller påbörja behandling av de egentliga problemen (magsår och IBS). Vart drar man gränsen? Hon fyller nio år nästa vecka.