hannas

Ibland finns varken ork eller tid. Sedan hemkomsten från Lefkada i september har tiden rusat på i 120. Har inte kunnat hålla jämna steg. Inte orkat. Dagar och veckor försvinner i ett virrvarv av stressiga jobbdagar, treårstrots, vardagspussel och alla måsten. Vår samtid gör mig ledsen. Arg. Förbannad. Förskräckt. Ond bråd död i Paris, cancern fortsätter att skövla och, i jämförelse ojämförbart men likväl vår verklighet, så blir Andreas av med jobbet. Precis lagom till när man har vant sig att ha två inkomster i familjen. En chans att planera, att spara, att drömma, betala tillbaka lån. Nu är vi åter tillbaka till ovissheten. Att vända på vart enda öre. Att inte kunna göra det vi vill göra. För vi har inte råd. Visst, materiella ting men ändå. Att inte kunna leva det liv vi vill. Inte kunna göra det vi vill. Renovering. Resor. Upplevelser. Det suger. Livet, alltså. Dra åt fanders och dra nåt gammalt över dig.