hannas

Jag var så pepp. SÅ pepp. Kents enda Sverigespelning i år. Jag hoppades på en spelning som skulle etsa sig fast i minnesbanken. En spelning som skulle ge mig gåshud flera år senare bara vid tanken på att "jag var där". Jag hoppades på en perfekt blandning av låtar. 

 

Och visst. De storslagna låtarna kom likt pärlor på ett pärlhalsband. 

Men ända. 

Det kändes avslaget. 

 

Som om det gick till 90 procent på rutin. Jag är väl bortskämd med magiska konserter där bandet har rockat strumporna av en. Överraskat. Överträffat. Levererat. 

 

De hade chansen att ge oss en spelning som vi hade pratat om länge. I år. Men de tog inte chansen. Det kändes avslaget stundtals. Snudd på tråkiga låtval. "Den andra sidan" och "Hjärta" i alla ära men, men varför inte ha spelat "Kevlarsjäl" eller "Ansgar & Evelyne"? Som också är lugna låtar, men som hade överraskat. Överträffat alla våra förväntingar och förhoppningar. 

 

Jag ville bli överraskad. Men har också all förståelse för att det är svårt att välja ut 14 låtar ur sin enorma låtskatt. Och när man inte själv dikterar konsertvillkorer är det kanske lättast att då välja de klassiska publikfriarlåtarna. Som är bra. Som är dansanta. Som är allsång. Men varför inte överraska oss? Är det för att Kent redan har oss trollbunda? Varför frälsa redan den frälste?

 

Jag önskar att de hade tagit chansen att etsa fast konserten på våra näthinnor. Trumhinnor. för lång tid framöver. men de tog inte chansen. det är trist. Vi fick en aptitretare, som Drefvet skrev. 

 

Låtlistan: • Mirage • Petrolium • Jag ser dig • Hjärta • Dom andra • Godhet • La belle epoque • Ingenting • Allt har sin tid • Utan dina andetag • Den andra sidan • 999 • 747 • Mannen i den vita hatten (16 år senare)