hannas

Nu fattar jag exakt vad Prins Daniel pratade om vid Estelles födelse - om att känslorna är all over the place. Det är som om alla ens känslor har tagit plats i en bergochdalbana som tar en på en resa med höga toppar och djupa dalar i hastigheter och G-krafter jag inte trodde fanns.

 

Det är med glädje, lycka, stolthet, chock och förvåning som jag tittar på Elis. Min son. Jag känner mig ibland lamslagen av ansvaret över att vara Elis mamma. Men det vägs upp av det som komma skall. Av den resa vi står inför tillsammans, om att upptäcka och utforska världen. Om att fostra en stark, självständig, ärlig och god medmänniska. Det handlar om tacksamhet om att han mår bra, äter och bajsar som han ska. Jag skrattar högt när han griper tag i sin lilla näsa och försöker slita bort den, eller när han gnäggar som en bergsget. Men blir lika förtvivlad när han skriker sig till hicka. Det handlar om den nyfikenheten som lyser i hans ögon och hans lätt skeptiska blick som griper tag i en. Men det är också en stor portion sorg - över att min mormor inte är med oss, att hon inte har fått träffat varken Andreas eller Elis. Det gör ont i mig, mitt i all glädje.

 

♥