befriande

Det är så skönt att höra folk säga det som jag tänker och känner. Och som inte riktigt är okej att tänka och känna som höggravid. Som att det inte är så jäkla mysigt att vara gravid när magmuskler och livmodermuskler töjs ut, eller när brösten är på väg att sprängas och halsbrännan får en att spy om nätterna. Som att det kommer att vara skitjobbigt när ungen är här, med uppfuckad sovrytm och såriga bröst. Men att det är värt det, det råder det ingen tvekan om. Och det är ju en helt annan fråga. 
 
#1 - - Lillstrumpa:

Jag tycker att manga ar for duktiga pa romantisera (heter det sa?) allt som har med barn att gora. Att det ska vara sa himla gulligt och bra och inte alls sa jobbigt! Men jag tycker man ska saga som det ar! Det ar nog jakligt jobbigt och stressigt men som sagt, vart det! Bara kampa pa, inte langt kvar nu till lilla Barbaklump kommer! :)

#2 - - Anonym:

Visst är det så att folk romantiserar allt som har med graviditeten att göra. Det retar mig att man inte kan säga som det är. Vissa kanske har det hur lätt som helst, medan andra har det jobbigare. Varför ska det vara en sån tabu att säga hur jobbigt det är?

#3 - - Bibi:

Ja, jag håller med. Det är inte så man bara går omkring i ett rosenskimmer när man är gravid, och inte efter heller, men det är helt fantastiskt också.
Kram Bibi!

↑