ge mig tålamod. nu.
Min far skriker över hela Fredhem. Framför honom står fiaten och mina grejer.
"Du får prioritera vad du verkligen måste ha med dig för det får inte plats"
Suck.
Min far - pessimisten. Ut i fingerspetsarna. Inget går. Inget får plats. Det är jobbigt, svårt och allmänt bara pest&pina.
Ok, jag får inte med mig cykeln idag. Men allt annat och lätt 4-5 kartonger och kassar till. Om jag nu hade 4-5 kartonger och kassar till att ta med mig. Men det har jag inte. Fiaten är inte ens halvfull.
Då kommer nästa uttalande. Till katterna.
"Nej, Sixten och Torsten. Ni får inte gå ut idag. Hinner inte med. Kommer vara borta hela dagen. Kanske ni får gå ut i natt."
Vi ska till Katrineholm. 9 mil enkel resa. Tar max 1 timme att köra. Väl där behöver jag hjälp med att skruva ihop en pall (dirket värdelös på allt sånt!) och sätta upp 2 (eventuellt 3) lampor. Och sen skjuts till Willys och hem igen. Han är hemma toksenast kl 13.
Då kommer nästa uttalande.
"Tänk på att jag måste upp 04:45 för jag jobbar på fredag. Jag måste vila. Jag måste sova. Jag ska ju jobba ju."
Suck. Den dagen jag börjar låta och bete mig som honom:
säg till mig. Eller slå till mig.
säg till mig. Eller slå till mig.
Jag tycker Bosse är skitrolig.